Internationella kvinnodagen 8 mars - självklart firar jag den!

I år är det 40 år sedan FN rekommenderade ett allmänt firande av den internationella kvinnodagen, men högtidsdagen kan härledas redan till 1910 då den socialistiska kvinnokonferensen i Köpenhamn instiftade en dag till stöd för kvinnlig rösträtt. Numera uppmärksammar även opolitiska organisationer dagen och för mig är det självklart att fira den! Den inspirerar till många reflektioner, givetvis generellt men inte minst med anknytning till kvinnor i min släkt.

Min mormors mor, Ida, född i mitten av 1800-talet, gick enligt utsago bara några veckor i skola. Folkskolereformen till trots var det först decennier senare som skolan var tillgänglig för alla svenska barn. Min mormor berättade för mig om hur Ida sent på kvällarna satt i gungstolen och läste böcker, ofta med ett leende på läpparna. Det är svårt att förstå att hon lärde sig läsa och skriva. Men lätt att förstå betydelsen av att hon förde över läsintresset till sina fem barn, såväl till döttrarna som till sönerna.

Min mormor, Hilda, gick i folkskola men hon var 30 år innan hon fick rösträtt, min mormorsmor nästan 60 år! Det är svårt att förstå att jag inte skulle få rösta precis som män. Men lätt att förstå att mormor tog på sig finaste klänningen och hatten varje valdag, som för henne var en betydelsefull högtidsdag!

Det är svårt att förstå hur mormors far kunde neka henne den lärarutbildning som hon erbjöds att gå på bekostnad av kyrkan. Men lätt att förstå att hennes mor Ida hade en annan åsikt i frågan, men hon tillfrågades knappast. Den frågan dryftades nog män emellan. Det är svårt att förstå att min mormor aldrig uttryckte bitterhet över pappans beslut. Men lätt att förstå att ännu en viktig högtidsdag i livet var när hennes första barnbarn tog studenten som första i släkten och dessutom kvinna!

Min mamma och pappa köpte sin jordbruksfastighet på 1940-talet. Det är svårt att förstå att "kloka män" tyckte att det var onödigt att hon skulle vara lagfaren ägare av halva fastigheten, med motivet att hon ju ändå var gift med pappa. Men lätt att förstå att för mamma var det en principsak, särskilt som hon skulle vara minst lika aktiv i jordbruksverksamheten som min pappa. Det var hennes inkomstkälla medan pappa var anställd som lokförare. Striden mot de "kloka männen" tog mina föräldrar tillsammans och de vann. Den gemensamma lagfarten gav så småningom möjligheten att också dela inkomsten från jordbruket, faktiskt som första jordbrukarpar i länet. Det är svårt att förstå att detta krävde en ny strid, denna gång mot skattemyndigheten.  Men lätt att förstå att deras vishet och gemensamma kamp också bidrog till att förändra historien - precis som vi alla kan göra på olika sätt! 

Min egen släkts kvinnohistoria är inte på något sätt unik.

Den påminner om att det vi idag betraktar som självklart inte alltid varit det.
Den påminner om att det som i framtiden kommer att vara självklart inte är det idag.
Den påminner om att vi måste börja idag för att något ska bli självklart i framtiden.
Den påminner om att vi måste fortsätta arbeta för jämställdhet.
Den påminner om att jämställdhet är nyckeln till utveckling.
Den påminner om att förändring alltid bygger på kunskap och medvetet arbete.
Den påminner om att vi har mycket kvar att göra.
Det är självklart för mig att fira internationella kvinnodagen!

Inga -lena -wahlstedt

Inga-Lena Wahlstedt