En vision om fusion

Nu tänkte jag tillåta mig att vara en smula visionär. Kanske behövs en smula sådant dessa dagar av klimatdystopi.

Kolkraft står för 40 procent av den globala elproduktionen och är skyldig till 70 procent av alla koldioxidutsläpp från elproduktion. Enbart Kina planerar för två nya kolkraftverk varje månad fram till 2030, en utveckling som helt på egen hand äventyrar de globala klimatmålen. Men det finns faktiskt en spännande glimt av ljus i tunneln. Något som länge ansetts vara nästan science fiction sägs nu vara fullt realistiskt. Men det kräver att vi spänner bågen.

Mycket av den energi vi har till vårt förfogande kommer från solen. Förutom ren solenergi så driver solen även vindarna, driver upp träd till biobränsle och har även för länge sedan skapat det som idag är fossila bränslen. Men tänk om vi kunde tillverka en egen liten sol som energikälla istället för att skörda energin indirekt? Det är universums eget svar på kraftverk. Bara som illustration, om man fyller en idrottsarena av Wembleys storlek med vätgas för att sedan komprimera gasen till en fotbolls storlek, så börjar vätgasatomerna fusionera till helium av trycket och då avges stora mängder energi. En sol av en fotbolls storlek har skapats. Nu är det inte så enkelt givetvis, utan det är mycket svårt att åstadkomma. För att få igång en fusionsprocess krävs antingen ett extremt tryck som i solens kärna eller oerhört höga temperaturer. 

Fusionsenergi brukar omtalas som energiproduktionens heliga graal, och med all rätt. Bränslet för att driva en fusionsreaktor finns i princip i vanligt vatten. En grov jämförelse är att vid fusion kan man få en liter vatten att avge lika mycket energi som trehundra liter bensin. Processen kan inte orsaka samma sorts katastrofer som Tjernobyl och Fukushima. Drabbas reaktorn av en driftstörning så slocknar den bara. Fusion är nästan helt rent, inga växthusgaser släpps ut under processen. Det enda gasutsläppet är ädelgasen helium, som inte koncentreras i atmosfären utan åker ut i rymden.

Processen är den exakt samma som den som pågår i solen. Med den skillnaden att solen bränner vanligt väte, medan fusionsreaktorer här på jorden kommer att drivas med tungt väte, deuterium och tritium. Våra fusionsreaktorer behöver också uppnå betydligt högre temperaturer, hetare än i solens mitt, eftersom vi inte kan återskapa det väldiga trycket i solen.

Det finns gott om fusionsbränslen och förrådet är nästan oändligt. Deuterium kan exempelvis utvinnas från vatten och tritium skapas under själva fusionsprocessen när neutroner reagerar med litium. Av de reserver av litium som finns på land skulle man kunna driva fusionskraftverk i ungefär 1000 år, om man lägger till resurserna som finns till havs räcker det några miljoner år.

Sedan flera år tillbaka drivs ett internationellt fusionsprojekt, ITER, där EU, Kina, USA, Ryssland, Sydkorea och Indien deltar. Det har kantats av många förseningar. Slutdatumet har flyttats fram gång på gång och det senaste är år 2035. Tror ni att det beror på tekniska utmaningar? Nej, det ironiska är att det är administrativa utmaningar som sätter käppar i hjulet.

Detta har bland annat fått Kina att tappa tålamodet och de bygger därför en egen reaktor som till skillnad från ITER inte bara ska testa processen, utan även kunna producera inom ett fåtal år. MIT i USA satsar också på ett eget projekt. Kanske behövs det lite kapplöpning mellan stormakter för att få ändan ur vagnen? Ungefär som vid rymdkapplöpningen mellan Sovjet och USA som resulterade i månlandningen. Med ledning av allt detta kommer slutligen ett råd från coachen till alla som har klimatångest; uppmuntra era barn att utbilda sig till fusionsforskare.

per-nilsson

Per Nilsson