Dags att glömma Hassan och 90-talet

När jag var ung och studerande på 90-talet, fanns ett radioprogram i P3 som hette Hassan. Det var olika sketcher varvat med musik men bäst av allt var busringningarna. Ett tips till er som är yngre och saknar relation till Hassan är att söka upp dessa på nätet. Skratt kan utlovas. Hassan har haft ett enormt genomslag på samtida Sverige. På fler sätt än de flesta är medvetna om. Det tydligaste exemplet är att Kristian Luuk och Fredrik Lindström är mediala institutioner, bland annat i ”På Spåret”.

Båda dessa ikoner slog igenom i Hassan och hör till det högre prästerskapet i det som kallas den ironiska generationen. Men det stora genomslaget har nog skett på ett undermedvetet plan. Jag har många slående exempel men låt oss fokusera på en liten, men viktig aspekt som har koppling till potentiellt hemvändande norrbottningar.

Ett stående inslag under ett antal av dessa Hassanprogram handlade om en man som jobbat internationellt åt ”Independent Management i Zürich”. Han hade förhandlat fram fredsavtal mellan nationer, stoppat kapprustningen inom kärnvapen, undanröjt svältkatastrofer och annat av liknande dignitet. Men nu ville han flytta hem för att få mer tid med familjen och prova sina vingar i andra yrken. Fredrik Lindström intervjuade honom både inför och efter varje nytt jobb han skulle prova på. Det gick tyvärr inget vidare med hans nya karriärer. Bland annat provade han att jobba i skolbespisningen och fick potatismos kastat i ansiktet av ilskna elever. Han sålde majblommor och blev rånad på kassan, hade pälsmössa på sig första jobbdagen på Greenpeace etc.

Jag tänker att kanske finns ett minne av detta kvar i det undermedvetna hos de som växt upp med Hassan? Att man inte vill återvända hem från en lysande karriär och misslyckas med de nya utmaningar som väntar här, oavsett vad? Man är ansedd som en lyckad person och sen står man där med potatismos i ansiktet. Men jag tycker att det är dags att skaka av sig 90-talet. Hassan är fortfarande kul, men det är kulturhistoria. Våra storstäder är dessutom inte längre lika trevliga som på 90-talet. Framförallt inte om man försöker hantera ett familjeliv. Nyss läste jag ett inlägg från en norrbottenskompis bosatt i Stockholm som satt bredvid en man på tunnelbanan som frenetiskt satt och ryckte sina näshår. Det ena efter det andra flög iväg i hög hastighet och i alla möjliga riktningar. Hur fräscht är det jämfört med en sparktur i gnistrande snö och under stjärnklar himmel? Enbart det borde räcka för att en norrlänning i förskingringen att rycka upp sina bopålar och flytta dem norrut.

per-nilsson

Per Nilsson